just nu känns livet som en berg och dalbana. Den går upp och ner, jag skrattar och gråter. Livet känns ibland för bra för att vara sant men lika snabbt kommer den där branten där allt rasar. Det är sju skoldagar kvar men tyvärr två prov. Plugget och mina tankar tynger mig, det är dem som får mig att vilja skrika och gråta. Jag är i en period där jag insett att jag inte förstår mig på mig själv. Hur jag kan dras till de människor som inte vill ge mig allt, inte vill se mig lycklig och som inte kan vara ärlig mot mig. Jag ser de människor som verkligen vill ge mig allt och som skulle kunna ge mig allt jag alltid önskat mig, men jag kan inte ta emot det. Jag vet inte om jag inte förtjänar det eller om jag helt enkelt är rädd för lyckan. Jag känner mig så feg, så feg som inte vågar igen, vågar riskera allt. 

 

Jag önskar jag skulle kunna vara som ni, ni som inte bryr sig. Det är ni som får mig att falla, falla så himla hårt. Jag har börjat förstå mönstret, det är ni som har så svårt att förstå sig på andras känslor, tänka hur andra människor kan känna och bara tänker på sina egna känslor. Och jag vet att varje gång jag faller, blir ni lite längre för varje gång.