Igår satt jag och mina vänner och pratade om framtiden, hur vi ska bo, hur många barn vi ska ha och allt det där och mitt i allt kände vi att det var väldigt hemskt att vi satt och planerade vår framtid, chansen finns att den blir långt ifrån det vi planerade. Det skulle vara hemskt att sitta ensam i en liten etta om 20 år och veta om att 20 år tidigare satt man med sina vänner och planerade att man skulle ha barn och ett hus just nu. 

 

Jag menar inte att man inte ska ha drömmar och allt det här är upp till var och en, men jag insåg att man kanske ska ta dagen för vad den är och inte ha för höga planer som sedan kan bli besvikelse. Men jag har drömmar, jag har stora drömmar. Jag har alltid velat blir polis och det är något jag fortfarande drömmer om. Men egentligen tror inte jag arbetet passar mig. På senaste år har jag tänkt att jag kanske vill blir barnläkare, jag vill jobba med något som gör skillnad och med att hjälpa människor. Att vara barnläkare tror jag kan vara det mest tacksamma och smärtsamma jobb på samma gång. Men vet att betygen inte kommer räcka så långt så jag kan bli läkare.. men man måste ha drömmar för att komma någonstans.